Män som hatar kvinnor

Tog mig igenom den sista delen av första boken i Stieg Larssons Milleniumtriologi, Män som hatar kvinnor, igår.

Jag har väl lite grann utgått ifrån att Stieg Larssons böcker ska ha varit väldigt uppskrivna i media, och mest ha blivit lite av en kultgrej att läsa eftersom att de gavs ut efter hans död.

Men helt rätt i mina förutfattade meningar kan jag ju inte säga att jag hade. Den första boken i triologin var definitivt en bra bok om man bestämt sig för att läsa just en svensk deckare.

Boken börjar med att tidningsreportern Mikael Blomkvist döms till ett kort fängelsestraff för förtal, efter att i en artikel ha pekat ut finansmannen Wennerström som en skurk. Han väljer att hellre ta sitt fängelsestraff än att försvara sig och därmed avslöja sina källor. Som en följd av sitt straff så tar han en time out från tidningen Millenium och erbjuds ett uppdrag som går ut på att han ska skriva en krönika om familjen Vanger.

Krönikan verkar mer vara ett sätt att locka honom till det som är det verkliga huvuduppdraget, nämligen att rota i det förflutna för att hitta någon ledtråd i vad som hände Harriet Vanger när hon spårlöst försvann för 40 år sedan.

Han inser efter en tid att han kommer att behöva research-hjälp och kommer då i kontakt med Lisbeth Salmander. En ung undergroundtjej som samlar på piercingar och tatueringar och dessutom agerar professionell hacker på fritiden.


Själva historien i sig innehåller i och för sig en del brister, men utgår man ifrån att det hela är just fiction så funkar det att bortse från dessa. Boken är utan tvekan så pass intressant att jag nu kommer att fortsätta med att gå in på nästa del i berättelsen (Flickan som lekte med elden).