Nostalgi fast ändå tvärtom

När man pratar nostalgi så brukar det ju bekant handla om att man minns det förflutna och dessutom på ett positivt sätt. Ska jag vara nostalgisk när det kommer till musik brukar det oftast handla om den musiken som var hårdrock eller punk under 80-talet när jag växte upp.

Något som definitivt skulle komma upp i ett sådant nostalgiskt ögonblick är gamla låtar av Mötley Crüe som Shout at the devil, Dr Feelgood, Too fast for love eller någon annan av de låtar som kan anses som en klassiker i sammanhanget.

Som så många andra av de som var stora på den tiden har nu även Mötley Crüe kommit tillbaka med en helt ny skiva med originaluppsättningen, döpt till Saints of Los Angeles. Hur låter då skivan? Ja den låter faktiskt mer eller mindre som förr, fast med nya låtar... så här går det att lyssna och känna sig nostalgisk fast man inte ens hört låten förr, hur konstigt det än låter.

Det ryktas visst också om en ny världsturné som ska inledas den 4:e juli, och det kan nog också bli en rätt trevlig företeelse.

Nu kan det ju påstås att Mötley Crüe egentligen inte alls är hårdrock utan snarare nån sorts hårdare variant av pop. MEN det finns minst två anledningar till att helt strunta i sådana påståenden.

1. Det är nostalgi och när det begav sig back in the 80s så var det här faktiskt hårdrock på riktigt.
2. Det spelar ingen roll hur mesig musiken än må vara, det är ändå en motvikt till all den kommersiella smörja som du får höra hela dagarna om du väljer att lyssna på radio eller ha tv-kanaler som MTV eller liknande på.

Inte den bästa låten på skivan, men ändå den första singeln från densamma är just titelspåret Saints of Los Angeles. Eftersom jag är för lat för att leta videor på youtube och det här var det första jag hittade så får det bli den jag bjuder på.

Det här klippet är hämtat från när de spelade låten på "The Late show with David Letterman"