Mig äger ingen

Med risk för att bli lite väl mycket Litteraturblogg av det hela så fortsätter jag med mina Boktips. Började fuskläsa (ljudbok) "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg i helgen när jag var ute och rensade ogräs i rabatterna, och har sen dess fortsatt att lyssna mig igenom den.

Jag kan väl inte säga att jag innan boken hade särskillt stor koll på Åsa Linderborg, förutom att hon är en sån där som skriver på kultursidorna i Aftonbladet. Sidor jag för övrigt läser väldigt sällan. Däremot så hade jag såpass mycket koll på att hon nog var en rätt vettig person, baserat på det lilla jag läst.

Den här boken däremot var en sån, som om jag hade läst den i riktig bokform hade varit en bok man helst inte hade velat lägga ifrån sig. För mig blev det istället att jag inte ville sluta lyssna på den.

En blandning mellan en självbiografi över hennes egen uppväxt och en biografi över hennes alkholiserade far som ensam uppfostrade henne. Gillar man denna typ av biografiska böcker så ska man absolut läsa den här.

Eftersom jag är lite lat av mig så kopierar jag "beskrivningen" av boken, så som det står skrivet på bokus.com

En pappa dör. En dotter ser tillbaka på deras liv tillsammans.
Leif är den lokala fotbollsstjärnan som gifter sig ung och tar jobb på fabriken där både hans pappa och bröder jobbar. Han är en schablon av den manlige arbetaren.
Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om sin pappa, om manlighet och klass.

Men i Mig äger ingen växer en annan, mer komplex, bild fram. Åsa Linderborgs pappa är totalt stolt över sitt arbete - men hatar det innerligt, han sköter inte hygienen - men är en pedant i hemmet, han drömmer om socialismen - men föraktar de som organiserar sig. Han är utlevande och drastisk, men också hämmad och blyg. Alkoholen är ständigt närvarande i vardagen.

Med den värkande kroppen full av känslor försöker han lotsa sig själv och sin dotter genom ett snabbt föränderlig folkhem från 1970-talet till i dag.

"Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna och är tung, trots att den nästan är tom. I sedelfacket ligger ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre. Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa. Där ligger också ett litet noteringshäfte för bankärenden som pappa antecknat telefonnummer i. På den första raden står det Åsa och mitt hemnummer. Under med lite kraftigare filtpenna har han skrivit "Sprit" och ett telefonnummer han fyllt i flera gånger. Därefter följer hans storasyster Majken och de andra syskonen, även dem han aldrig skulle fått för sig att ringa. Bästa vännerna Börje och Berit. Sedan en lång rad nummer till Smolken, Skallen, Buster, Ormen, Hoffa, Babben, Blomma, Bella, Britta med rattarna... Lika prydligt antecknad står mammas syster Nina han inte träffat på många år. På ID-kortet står det Leif Boris Andersson, född den 15 februari 1941. Fotot är bra, jag ser att det är han."

Känns lite som att jag kommit in i en litterär period nu, så jag har redan börjat fundera på vad jag ska ge mig på som nästa bokprojekt. Lutar lite grann åt att jag ger mig på Stieg Larssons Millenietriologi som jag inte läst ännu. De flesta som har läst de böckerna verkar ju tycka att det är bra böcker i alla fall.