Playing with fire

Man hinner göra en hel del saker när man inte går i skola som man inte hann med när man fortfarande hade skolan att tänka på.

Till exempel sådant som att läsa böcker som inte har med skolan att göra. Är man dessutom lite småsjuk så passar det alldeles utmärkt att inte göra mycket alls efter jobbet, så därför tog jag mig tid igår att ta mig igenom det sista i den andra boken i Stieg Larssons, millenieserie - Flickan som lekte med elden.

Jag ska inte ge mig på att beskriva handlingen särskilt ingående, men i den här boken så får Lisbeth Salander en mer framstående roll.

Två av Mikael Blomkvists författarvänner hittas mördad och polisens spår leder till att den skyldige misstänks vara Salander. En förundersökning av hennes liv görs som mer eller mindre kommer fram till att hon har olika former av psykiska handikapp, är medlem i en lesbisk satanistisk organisation och tycker om att döda folk.

Kanske är poliserna lite stelbenta i sina tankar där i och för sig.

Över lag så är boken minst lika bra som den första i serien, men är det egentligen tillåtet att låta en sån här bok sluta på det sättet den gör? Nu läser jag ju i och för sig det här långt efter alla andra så för min del så behöver jag inte ge mig på att vänta ett år på uppföljaren.