Well I started out with petrol bombs and throwing bricks and stones

Jag satt igår och surfade runt på youtube och lyssnade på väldigt blandad musik. Det slutade i vilket fall med att jag hamnade på Irländsk musik, och en låt som heter SAM song. Denna sång är vad man kan kalla en hyllningssång till IRA.

Det fick mig att tänka på frågan om varför grupperingar som Al Quaida eller liknande som idag klassas som terrorister inte får något direkt genomslag i västvärlden. Ska man se det historiskt så brukar faktiskt de grupper som anses vara terrorister faktiskt också få något slags genomslag även bland folket. Om det ska kallas revolutionsromantik eller inte ska jag inte gå in på.

Däremot så löste jag frågan om varför man inte lyckas bli folklig här i västvärlden. Allt handlar nämligen om musiken. Man har inte några hyllningssånger som är direkt gångbara här i västvärlden.

Ser vi historiskt på det hela så hade Brigate Rosse i Italien musiken på sin sida. IRA hade på irland musiken på sin sida. RAF i tyskland... ja där kanske man också hade musiken, det vågar jag inte sia om. Däremot hade man Ulrike Meinhof. En tvåbarnsmamma som såg väldigt cool ut i sina solglasögon.

Långa skägg står sig nog inte så långt jämfört med detta.


För att visa på min slutsats så lägger jag också till ett videoklipp med låten SAM song. Tycker man inte om bilder på stadsguerilla eller liknande så får man blunda och bara lyssna.