Det var väl ändå på tiden

Jo nu måste det ju ändå vara dags att jag tar mig tid att skriva här igen. Har kommit fram till att det där går rätt mycket i vågor när jag uppdaterar min blogg. Jag kommer in i perioder då jag ska vara duktig, uppdaterar då istort sett varje dag för att sen "glömma" bort den totalt i en vecka eller så.

Får väl ge mig på ett försök att ta tag i det här igen och se hur länge det håller i sig med uppdateringar den här gången.

Hur som hellst... var ner till Gävle igår med folk från utbildningen. Det är någon slags Psykiatrimässa i Läkerol Arena (gamla Gavlerinken) där idag och igår. Eftersom vi just nu har psykiatri i skolan och har uppgifter att göra som skulle beröras på mässan, och att den dessutom kostade gratis att gå på så tyckte vi att det kunde vara en vettig sysselsättning för dagen.

Totalt sett var mässan väldigt "blandad" i hur intressanta eller bra föreläsningar man hade. Kan också ha berott på att det fanns 3 olika att välja på för varje pass, så det kan ju ha berott på vilka pass jag nu råkade välja.

För min del så var de föreläsningar jag hamnade på under förmiddagen mycket intressantare än de jag lyssnade på under eftermiddagen. Kan ju bero lite på att på eftermiddagen satt och lyssnade på doktorer och såna där "utbildade" saker som föreläste inom sitt område, medan förmiddagen spenderades med att lyssna på först en kvinna som pratade om sina erfarenheter som någon som lever med Borderline.

Efter Borderlineföreläsningen hamnade jag på den mest intressanta och bäst genomförda föreläsningen för dagen. Det var Immanuel Brändemo som har Asperger och berättade om hur det var att leva med.