Ser att Daniel redan kommenterat företeelsen, men får väl göra ett försök till detsamma själv också. Hade till ikväll fått en inbjudan för att se en uppsättning av Hälsinglands dansteater tillsammans med Estetiska programmet som hette "Fri?"
Efter återbud så visade det sig att jag hade två biljetter och eftersom jag själv enbart räknas som en person så kom jag fram till att Daniel väl ändå är en kulturell människa så kontrollerade om han kunde tänkas vara intresserad av att se det hela.
När det visade sig att han inte hade bättre saker att sysselsätta sig med så fick det bli så. Vad lär man sig då av att beskåda en liknande föreställning?
1. Frihet är att dansa runt på ett golv och med jämna mellanrum skicka fram någon som säger några kryptiska meningar i en mikrofon.
2. De som utförde denna dansteater gjorde ett bra jobb
3. Denna form av "överklassunderhållning" är nog inte riktigt min kakbit.
Personligen så tror jag nog att det hela skulle ha kunnat vara mer intressant för en enkel person som mig om det hela hade fokuserats på de som jag beskrevs som kryptiska meningar hade byggts ut lite mer och framställts som en monolog. Då hade det nog kunnat bli riktigt intressant.
COME HOME
9 månader sedan
1 kommentar:
Hej! Först vill jag säga att jag gillar skarpt att du väljer att gå och se något du inte gillar. Det visar ju att du är en nyfiken människa som är beredd att utvecklas. Jag beklagar att du inte förstod det som hände. Men det här är ju en jätteintressant sak. I vår västerländska kultur är vi så väldigt vana att vi ska kunna förklara och förstå allt vi ser och upplever. Vi är väldigt trygga med det kronologiska berättarsättet, en berättelse från a till ö. Samma gäller för alla uttryck (berättande text, berättande bildkonst, berättande musik, berättande teater). Vi är samtidigt då också väldigt ovana med det poetiska berättarsättet. Där saker som händer eller företer sig, inte kommer i en följdriktig ordning, eller att de saker som händer har samma vikt i betydelse. Kanske att talet i en teater inte är viktigare än det som kropparna berättar. Allt berättar samma historia men på sitt eget sätt. Poesi är ju också ett sådant uttryckssätt: komprimerat, varje ord betyder mycket mer än bokstäverna på pappret. Ja, och det här med överklassnöje, det är ju en historia för sig själv. Och visst, det har ju varit så under en tidsperion. Jag antar att du också tänker på Hovkulturen. Den finns ju fortfarande bevarad i liten liten skala på våra operahus. Jag var på resa till Wien under hösten och där manifesterar de verkligen kejsartiden. Det verkar vara det som de marknadsför sig på. Och säkert ger det pengar, tänk bara på alla kostymfilmer med scenarior från kejarens glansperiod. Dans är ett svårt språk att ta till sig, visst är det så. Ovant och obegripligt. Men, så himla roligt att jobba med. Själv tittar jag alltid på hur människor rör sig, gångstil, hållning, presentation osv. Våra kroppar berättar så mycket om vilka vi är och i synnerhet vad vi känner. Det är ju hur spännande som helst. Dans i sig är inget överklassnöje men ett av de nöjen som öveklassen ägnade sig åt, både att utöva till en början (runt 1500 och 1600-talen) och sedan att betrakta (1700-1910). Här finns en jätteintressant jämställdhets diskussion. Männen satt på poster som kompositör, regissör, koreograf och finansiär medan kvinnorna stod på scenen och för att för göra detta fick hon gärna erbjuda sexuella tjänster till den som betalade. Ja, prostitution ska det väl kallas. Jag tycker att det här är jätteintressant, säkert också för att jag undervisar i danshistoria. Jo för att återknyta till min egen föreställning:
jag är jätteglad att du valde att se vår föreställning, jag är också jätteglad att du ger feedback. Vi valde den här gången att bearbeta eller ge uttryck för ett tema - fri- och vad det kan betyda för var och en i ensemblen. Sedan att vi krånglade till det genom att använda de fyra elementen som budbärare (eld, jord, vatten och vind) samt att använda nyskriven musik och jobba med modern dans lade säkert krokben på många. Men även om dans är svårt att ta till sig så är det otroligt roligt att jobba med. / mvh Camilla Lucchesi koreograf och pedagog
Skicka en kommentar